Fisk hela veckan!

Betraktelser i fiskens tecken, ett slags dagbok av en fisk, född 11 mars.

I Fiskens tecken.

Det kändes lite sorgligt emellanåt. Särskilt på torsdagen när jag mötte Dammrudan. Men det är ju egentligen inte slut där för dagarna rullar på och blir till nya veckor. Den hade också fått uppleva livet och lyckan. Det har troligtvis inte alla varelser på jorden fått göra. Vilket är värst? att förlora, eller aldrig uppleva ...... Jag vet inte. Men jag tror det senare. Jag är glad att jag hittade den och fick språka litet. Överst på affischen med "58 fiskar i svenska vatten" ståtade Laxen på sitt självklara vis. Längst ner fann jag Dammrudan, gömd bakom kaffekokaren. 

Måndag, Sjökock

Jag har många fenor. Helt enkelt duktig på mycket. Att jag blev Sjökock var en slump. En tillfällig sekvens av sakernas tillstånd. Jag är ingen höjdare på matlagning. Råkade finnas till hands när en kock behövdes. Sådant är ödet. Hur mycket vet man egentligen om vad som ska ske när man tar sina första simtag? Är det meningen att veta? Kunde lika gärna blivit rymdkock. Farit genom intigheten i 50.000 km/tim. Fast det hade varit tråkigt. Jag är redan fisk på stjärnhimmelen. Att jag också fick lov att kastas fram och tillbaka över vågorna på Jorden är ett plus. Ett rikare liv. Det spelar ingen större roll vilken mat jag lagat, man har ändå tvingat den i sig, i piskande storm. Många gånger har jag önskat mig i land men stormarna har hållit mig levande, kännande! Upplevandes! Alltid någonstans, den där tryggheten man längtat efter, ändå är det vindarna och rörelsen som fört vidare. Utvecklat fenor och spröt. Mina känslor. Mig själv tillsammans med andra. Jag i ett sammanhang. Stark tillhörighet och rymdlik ensamhet. På samma gång. Det behöver inte vara varken mer eller mindre än så.

Bon apetite!

Tisdag, Knaggrocka

Jag vaknade sedvanligt skröplig. Sängen borde rest sig upp. Inte jag. Jag ville rocka loss litet under gårdagskvällen. Det kostar på även för en Knaggrocka. När jag gick ut knarrade till och med skorna. Kvalitetsskor av skinn. Köpta för bara nitton år sedan. Borde hålla så länge jag knagglar på, tänker jag. Lägger någon ut ett nät slänger jag mig i det direkt. Inget att tveka inför. Omfamna mig hårt och kasta ut mig mot de knaggligas paradis. Låt nya rockar svänga och exaltera! Alla är en fena på något. Själv faller jag platt till botten. Det gör inget. Det är inte för evigt. Det finns en propp och ett utlopp. Ner i dyn, upp i skyn. Sol åt alla, både varma och kalla.

Onsdag, Lax

Toppen! Lite grädde på moset bara. Såja. Fett! Guld är alltid guld.

Torsdag, Dammruda

Fy fasen. Nu är det så dammigt att jag inte ser ut genom mina egna ögon. Det är för mycket. Jag har inte kraft att ta tag i det. Var skulle jag börja? Det var så mycket mer jag ville. Vart tog det vägen? Paralys. Syntesen har upphört. Där uppe, såg jag solen. Glimrande. Den spelade, sjöng. Ljudlöst dansade den på ytan. Jag sökte mig dit. Jag hade det. Jag vet att den finns där men jag förmår inte längre se dit upp. Få veta om den verkligen fortfarande dansar. Det spelar ingen roll. Mitt stim har lämnat. Mitt nu är här. Sakta glider jag runt i cirklar. Det går inte att ta sig upp igen. Min blick har stelnat. Blötdjur glider förbi och speglar sig i mina tomma ögon. Mina lungor fylldes med sand. Det tynger ihjäl mig. Jag drunknar i mig själv. En ruda tål inte hur mycket damm som helst.

Fredag, Snultra

Än växte jag. Fylldes av självförtroende. Tog för mig. Sjöng av hjärtans lust! Lät, hördes, syntes! Än sjönk jag som en sten. Som den snultra jag är. Det hör ihop. Stenar finns för att vi ska veta att gravitationen fungerar. Alla kan inte sväva omkring. Ingen kan göra det för alltid. Det konstiga var att jag flöt bättre när jag var stor och sjönk fortare när jag förkrympte. Av tvivel. Kan ingenting hålla sig till hur det borde vara! Ner vill upp men vill upp ner? Ja. Ofta. Upp kan till slut gapa så stort att upp tar in vatten. Upp öppnade munnen av egen kraft och vilja. Upp kanske till och med ville ge upp åt ner, som gärna tog över. Rörelse är allt. Allt är rörelse. Stenen har sin egen stund. Från yta till botten. Det kunde varit mycket värre.

Lördag, Blågylta

Jag går ut med sådan lätthet att jag nästan svävar. Ute blandar sig mina färger med naturens i ett upprymt lugn. Mina läppar ler. Jag minns min barndom då min tillvaro var pelagisk. Mina föräldrar släppte mig kärleksfullt fri. Jag lät mig följa med en spårvagn genom staden, en cykel ut ur staden. Eller en buss till Stockholm. Det var så lätt, så stort så spännande. Världen var ändå inte större än var jag just då befann mig. Det var innan skoltiden så småningom samlade ihop och packade ner mig i en kartong. Men det minns jag inte mycket av idag. Jag låter mig bara följa med och ser färgerna överallt. Himlen är blå, havet likaså. Ej bättre kan en gylta må. Många av min sort föddes en gång som honor men bytte kön. Jag har funderat över om så också varit fallet för mig. Jag har alltid tyckt om att släppa fram de mjuka, varma traditionellt sett kvinnligare sidorna inom mig men, nej. Jag har alltid varit hane. Nu ger jag mig iväg en stund. Mot värman och läppars längtan.                                                                                Livet är lek. I glädje och allvar.

Bon voyage!

Söndag, Skäggsimpa

Jag har aldrig kunnat impa på någon med mitt skägg. Jag har aldrig ens försökt. En gång lät jag det bara växa. Då sa min kamrat:

   - Nu får du raka dig. Det ser för jävligt ut!

Jag har å andra sidan aldrig behövt stå med skägget i brevlådan. Måste kännas dumt. Numera är det riskfritt,  skägget i mejlboxen? En gång i tiden när jag var en ung Skäggsimpa minns jag hur cool jag kunde se ut när jag stod lätt orakad framför spegeln. Har jag idag missat ett litet parti vid hakan, ser jag genast hundra år äldre ut. På stan tittar då folk som om jag gick omkring med ett stort skägg fullt med mat i. Jag tittar ner i gatan. Skyndar hem. Svär på att inte gå ut fler gånger i dagsljus. Jag har vackra ögon! Varför kan ingen se det? Varför ser man bara mitt fula skägg? Varför väljer människan att se det dåliga först? Det negativa. Det farliga. Det hotande. Varför har hon lättare att prata om det? En gång sa någon till mig att jag hade vackra ögon. Jag valde att tro på det. Tyvärr är det dessa ögon som allra mest tvingats utstå mitt rysliga skägg.

 Nu lägger skutan till vid en inre kaj.